Översättning av Per-Olof Andersson
BULKA
Hunden hoppade ut genom grinden och rusade skällande iväg mot byn.
Bulka, så hette hunden, hade inte ätit något på länge, och den här kvällen såg inte heller lovande ut.
Mest av allt retade honom den jättelika och oförskämda månen.
Månen stod så lågt, och överallt, att det var omöjligt att rädda sig undan den. Och den allestädes närvarande månen följde efter Bulka nästan fastklistrad.
Månskenet gjorde honom ännu hungrigare och han ville morrande kasta sig över och bita första bästa mötande i benet eller sätta tänderna i den avskyvärda månen.
Bulka visste inte ens att han kunde bli så rasande och elak.
För en stund sedan, när han nosat på den första strimman silverljus på vägen, hade han försökt vifta på svansen och gläfsa vänligt i svängarna.
Men hur som helst. Den kalla och stumma månen bara fortsatte att förfölja honom. Då blev han ännu mer irriterad.
Bulka mindes hemmet och sin herre, som plötsligt försvunnit och lämnat honom ensam. Han väntade fortfarande på honom − en dag skulle hans husbonde komma tillbaka, klia honom bakom örat som förr, slänga till honom ett litet köttben från bordet...Med tiden vande han sig att leva utan herre.
Månen hade gömt sig bakom molnen och Bulka blev tyst.
Han kände det så lugnt och skönt, som om det som hänt bara varit en fantasi. Men hungern stillnade inte, den blev tvärtom ännu värre, som knivar i magen, det molade och gnagde.
Och nu kom den fräcka månen fram igen.
Bulka exploderade i ett hjärtskärande skall, som han fyllde med all förtvivlan över åren ihop med sin dumma herre, och hans lumpna svek, och över folks likgiltighet. All smärtsam sorg, all bitter hopplöshet.
Av det ändlösa och outhärdliga hundskallet började fönsterrutorna skallra.
− Vad händer med Bulka? frågade byborna.
– Äh, det är fullmåne. Alla hundar reagerar på månen. Och den där blev ju övergiven av sin husbonde.
− Ska han inte sluta skälla och lugna sig? Då får han kanske en ny herre. Vem orkar höra på det här eviga skällandet!?
− Det får han nog, den tiden kommer.
Men nu finns Bulka inte mer, och någon ny herre hittade han inte.
Och månen, den glider fram ståndaktigt varje kväll på himlavalvet och skiner som alltid med sitt gåtfulla silverkyliga ljus.
BULKA
Hunden hoppade ut genom grinden och rusade skällande iväg mot byn.
Bulka, så hette hunden, hade inte ätit något på länge, och den här kvällen såg inte heller lovande ut.
Mest av allt retade honom den jättelika och oförskämda månen.
Månen stod så lågt, och överallt, att det var omöjligt att rädda sig undan den. Och den allestädes närvarande månen följde efter Bulka nästan fastklistrad.
Månskenet gjorde honom ännu hungrigare och han ville morrande kasta sig över och bita första bästa mötande i benet eller sätta tänderna i den avskyvärda månen.
Bulka visste inte ens att han kunde bli så rasande och elak.
För en stund sedan, när han nosat på den första strimman silverljus på vägen, hade han försökt vifta på svansen och gläfsa vänligt i svängarna.
Men hur som helst. Den kalla och stumma månen bara fortsatte att förfölja honom. Då blev han ännu mer irriterad.
Bulka mindes hemmet och sin herre, som plötsligt försvunnit och lämnat honom ensam. Han väntade fortfarande på honom − en dag skulle hans husbonde komma tillbaka, klia honom bakom örat som förr, slänga till honom ett litet köttben från bordet...Med tiden vande han sig att leva utan herre.
Månen hade gömt sig bakom molnen och Bulka blev tyst.
Han kände det så lugnt och skönt, som om det som hänt bara varit en fantasi. Men hungern stillnade inte, den blev tvärtom ännu värre, som knivar i magen, det molade och gnagde.
Och nu kom den fräcka månen fram igen.
Bulka exploderade i ett hjärtskärande skall, som han fyllde med all förtvivlan över åren ihop med sin dumma herre, och hans lumpna svek, och över folks likgiltighet. All smärtsam sorg, all bitter hopplöshet.
Av det ändlösa och outhärdliga hundskallet började fönsterrutorna skallra.
− Vad händer med Bulka? frågade byborna.
– Äh, det är fullmåne. Alla hundar reagerar på månen. Och den där blev ju övergiven av sin husbonde.
− Ska han inte sluta skälla och lugna sig? Då får han kanske en ny herre. Vem orkar höra på det här eviga skällandet!?
− Det får han nog, den tiden kommer.
Men nu finns Bulka inte mer, och någon ny herre hittade han inte.
Och månen, den glider fram ståndaktigt varje kväll på himlavalvet och skiner som alltid med sitt gåtfulla silverkyliga ljus.
