Flera av mina dikter är översatta till svenska av Per-Olof Andersson.

Grönt te med sylt av aprikoser…
Från kyrkan dånar klockorna,
Och mitt i staden – ett kafé
Har flyttat klockans visare för oss.
Och gatornas urtavlor snurrar dit, där
Balustradernas spetsmönster finns,
Där luften fylls med doften av
Gåtfullhet, värme och ljus,
Där skiljs vi av skuggan från rymden,
Och utan handslag är vårt möte,
När det genomskinliga timglasets kupol
Med ens vänds upp och ner…


X X X X X X X X



Solförmörkelse *

Näsan av silver, ett främmande rike,
Och giftet är tillrett, det finns ingen utväg…
Är det ödet, eller tiden sådan:
Solen förmörkas genom planeternas rörelse,
Så många de var, och de beundrades stort –
Men solen – oh, solen – den enda som lyser!
Och om den blir skymd av andra en stund,
Så är det bara för att den lyser.
För att dess ljus är bländande skarpt,
Och livet, och värmen finns under dess strålar.
Och morgonen kommer, med solen som gåva –
Av forna bekymmer syns nu inget spår…       
Om solen förmörkas ibland för en tid,
Är det bestämt eller hemligt – vem vet.
Men mörkret ger vika – så var det, så är det,
Och det är bara solen som lyser på nytt.

* Dikten syftar på astronomenTyko Brahe.


X X X X X X X X


Jag är kvinna.
Och kärleken finns inom mig.
Den är en dröm, min sorg och styrka,
Den är förkroppsligad med smärta för evigt
I mitt barn, som är mitt kött och blod, mitt förnuft.
Jag är kvinna.
Och livets hemligheter
Är bevarade i mig som årsringar.
Och stjärnbildernas jublande harmoni
Är mig mer begriplig och står mig närmare.
Jag är kvinna.
Jag är skapad av lera,
Av den evige Adams revben,
Smart och listig, som ett rovdjur,
Likt en naturkraft är jag oförklarlig…         


    X X X X X X X X


Medan vi rör oss i tidens speglar,
Reflekteras vi ett kort ögonblick tillsammans
Och allt som är oss bestämt förnimmer vi
Med ett andetag, utan smicker och rädsla.

Ett kort ögonblick – som är så litet,           
Men allt som händer är för evigt,
Därför att göken har förebådat oss det,           
Och vi virvlar runt i en vild ringdans…

Därför att den gången var vi,
Från alfa till omega, allt för varandra,       
Och i framtiden, under den tunna slöjan,
Skall det minnas, sörjas, men ändå värma oss…



X X X X X X X X



I min blåa klänning
Är lättare att gråta,
I den känns min sorg allra mest.
Så kanske den vita
Kan förändra livet?
Men hur ska jag vänta på den…


X X X X X X X X


Jag drömde om din gyllne stråle,
Och blev rädd att snudda vid den,
Jag ville inte vakna ur drömmen…
Utan bara finnas där hos dig,
Och strålen kom skyggt allt närmare,
Rörde vid mig, och löstes upp,
Den smälte snöberg inom mig,
Och plötsligt syntes en ansiktsoval.
Och det växte fram något nytt
I rörelser, i känslor, i uppfattning.
Och strålen kändes redan mycket nära
Och så blev den slutligen till dig.


X X X X X X X X


Floden minns inte sina spegelbilder,
Men det är mycket som återspeglats där!
Föreställningar och blodiga slag,
Gryningar och solnedgångar.
Allt, som härskade och försvann,
Och som lovade att finnas i evighet,
Nu är det borta, har flutit förbi…
Har runnit som tiden, som vattenfall.
Och när vi bestämde oss att stiga upp
På bron och speglades i flodens vatten
Visste vi inte vad som gick förlorat,
Och vad som väntade oss i fjärran.



X X X X X X X X


Det färska kålbladet bevarar
En pärla av en vattendroppe på ett förunderligt vis,            
Och leker med den som en skicklig trollkarl,
Känner av förändringarna omkring. 
 
Precis som du i mig, helt kort, men så lyskraftig,
Ännu bevarad, som en dyrbar stund,
När själen inte tror på något avsked,
Och varje kärleksgest är ädel och storsint…




XXXXXXXXXXXXX

Fastklamrad vid orätta ord,           
Men de viktiga hördes ännu inte.
I början var vi främmande
Och obetänksamma, till dess
Framgångens gröna bälte hade släppt,
Och som en rysning över ryggen
Visade sig gråtens oerhörda kraft
Och segern i det grymma kriget.
Men känslostormarna var få,
Från jordens inre, där i djupet –
Jag tog upp bokstav efter bokstav,
Och du flätade dem till orden.


X X X X X X X X


Om kvällen, på stället där
Hunden gömt sig i skjulet,
Där trumpetaren spelar
Sina skärande toner –
Där somnar jag i tårar…

Så tung är vägen!

Men till frukost
Serverar man en ny dikt…



X X X X X X X X



I gatlyktornas gula ljus
Ser silverringen ut som guld 
Och man vill tro på kärlekens bud.



X X X X X X X X




Som en liten fjäder virvlar över mig   
En dröm om barndomen, min underbara dröm.
Där finns förtrollningens krona,
Och lever där ännu min mor och far,
Och papegojan lever och min hund,
Och lidande finns där, och glädje i övermått.
Men jag måste vakna i ensamhet…

Bara fjädern kretsar över mitt huvud…



X X X X X X X X


Jag lever i en påhittad värld:
Hittar på ord,
Hittar på avsked,
Kärleken, mig och dig…
Men bara på riktigt
Värker min själ…



X X X X X X X X



 


Jag ska inte mista dig igen,
Eller be dig om något alls.
Jag har förtroende, litar på dig,
Och stillsamma är dikterna jag skriver nu.
Bergens silhuetter, himlens ljusblå rand,
I parken faller redan gula blad,
Och världen, den var aldrig mer förälskad,
Trots att vi träffades helt nyss,
Och den tid vi är tillsammans
Är skapande, härlig, full av liv…
Det kan bli förluster, eller nya vinster.
Bara var med mig, var med mig…




X X X X X X X X


Kungen

Schackspelets svarta ruta – 
Det är kungens fält.
Den vita fågeln bär frihetens bud,
Inspirerar till flykt.
När all förklädnad har fallit,
Väntar rörelsens tid.
Den vita rutan är nära:
Tveka ej, kung, börja gå!
Enstörighet är en vana,
Och allting – fåfänglighet…
Men han vet att det finns förtvivlan,
Och hon vet att kärleken finns…
Och partiet tar fart:
Vi spelar tills det vänder!
Kungen syns redan le,
Och låter sig fångas av livet…



 
Och avskedet brakade lös

Du har gått ifrån mig förr, men inte så här.
Du har sluta ringa förr, men inte så här.
Du har varit borta förr, men inte så här.
Avskedet har stelnat, liksom gröt.
Jag sänker värmen till trekvart
Är trött på jakt som leder ingen vart.   
Ilsket slår jag skeden i tallriken.
Det som kokat klart, vill jag inte ha mer.  

II

Strunt samma, att bara den trasiga sjalen
Håller om mina axlar.
Strunt samma, att han, den andre,
Inte heller förstår mig.
Och jag vill, men kan inte
Alls glömma Herostratos.
Och pengar har jag inte 
Att slösa på mig själv.
Och, varje dag, knuffad på bussen,
Pågår kampen för livet. 
Flytta någon annan stans?
Annars – jag sjunker som en sten.

III

Du är en fantastisk fåntratt.
Och tycker illa om allt:
Vädret, filmen, och maten…
Och jag är den dummaste fåntratten.


X X X X X X X X X X X X X X X X



När man kan känna smak och doft …

När man kan känna smak och doft
Av det skapande decembers frost,
Den kvadratiska bussen, den fyrkantiga melonen,
Den fyrkantiga snötäckta dammen.
Och det gyllene fönstrets kvadrat strax intill,
Och den svarta kvadraten långt borta,
Kvadraterna fogar jag samman till namn
På dem som ännu inte älskat mig.
Låt detta korsord lösas av vintern
Och rutorna märkas olika:           
De svarta – där jag själv har älskat.
De vita – där jag inte gjorde det.
Och decembersnön luktar som vattenmelon,
Och vinden raspar som en skiva,
Den knastriga skivan med en stilla blues
Som stannar upp på samma ställe…         




X X X X X X X X X X X X X X X X X X



Stråkens tunna linje glider…

Andra cellon har odlat skägg och bär glasögon,       
Och förstafiolen spelar som om hon putsade fönster.
Vad kan bli tristare än denna konsertleda –
Bara en flodhästs långa ljudliga gäspning.

O, denna musik –
Detta utdragna ljud,
Monotoni som stegrats till plåga.
Som vill bevisa på alla sätt,
Att livet ännu är spännande.
Men musiken är inte skyldig, inte fiolen, inte cellon…
Likheter dras till likheter.
Det handlar om mig, det är min spegelbild i världens glas,
I salen där någon prasslar med pappret på en karamell,
Och gömmer händerna under stolen.
Och hörapparaten surrar i den gamles öra…
Själslig utmattning,
Ett försök att se in i ögonen på
Minnet, som jag tagit med mig,
In i sorgens utstående ögon…
Men kanske logiken finns just där,        
Att njuta av tankens fria flykt,
Hur stråkens tunna linje glider över
Strängarnas levande väv i jaken på toner…
Så landar biet på en blomma, för
Att sedan de genomskinliga cellerna
Ska fyllas med gyllene triumf.





xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Tyvärr, jag vet inte hur
Körsbärsträdet blommade…
Men nu gungar grenarna
Redan av den första snön.

XXX

Jag ska minnas någon gång sedan
När den heta sommaren är slut
Din kupade hand med smultron
Och kärleken som nu är på besök…              

XXX

I de branta svängarna
På bergsvägarna
Vill jag hålla din hand…
Men varför gör hjärtat så ont?..

XXX

Inte mycket återstår:
Bara önska lycklig resa,
Riva ut ett blad från blocket,
Hålla om dig – och farväl!      
 



I